Nog om det.

För vad det nu kan vara värt har jag flyttat innehållet från den ursprungliga bloggen till denna.

Inlägget skapas endast som ett tack till gern webbutveckling som tillverkat verktyget som gjorde det möjligt.

Söker du också flytta från blogg.se till wordpress rekommenderar jag… http://blogg-se-till-wordpress.gern.se

Nog om det.

För vad det nu kan vara värt har jag flyttat innehållet från den ursprungliga bloggen till denna.

Inlägget skapas endast som ett tack till gern webbutveckling som tillverkat verktyget som gjorde det möjligt.

Söker du också flytta från blogg.se till wordpress rekommenderar jag… http://blogg-se-till-wordpress.gern.se

Det var en kollega som slängde ur sig frågan som lockade mig att fälla något dräpande. Ibland önskar man att man kanske höll käften. Det här var exakt ett sådant tillfälle. Fast tvärtom. Jag höll käften men önskar att jag istället serverat mig en mycket olustig position.

Fan va jag plötsligt ville sparka på Scotts. Jag skulle kunna låtsas att jag inte sett det. För alla har väl ändå tvingats på kunskapen om Scotts och Larz Kristerz existens? Men jo. Dessvärre. Jag har sett det. Och igen. För det är ändå en fantastisk lyteskomik de bjuder på. Sveriges bästa dansband ska koras och det bjuds på det ena pajasspektaklet efter det andra. Det blir bra skrattretande. Det är som att utse Årets rätt i Etiopien. Det finns ju inte ens någon mat där…

Kollegan är tydligen släkt på något sätt med sångaren i det förstnämnda bandet. Och det sparades föga på superlativen. Hon var stolt på något sätt. Och jag ville inte ta det ifrån henne.

Det löjligaste med Scotts är de jubelscener som följde efter att Christer Björkman avslöjat att han ville erbjuda dem en plats i Melodifestivalen. Inte en tanke på att de kunde ha tilldelats en riktig skitlåt. Bara jubel. Men det konfirmerar bara det som tidigare bekräftats. Dansband är nöjda med vad som helst. Återigen. Skrattretande.

Mer Melodifestival. Markoolio debuterar nästa år. Han gör det smått överraskande med en ballad. 

Markoolio som sångare…

Jag har hört honom sjunga en gång. Då som publikvärmare inför ett av mina egna bejublade framträdanden. Nåväl…

För att ytterligare knyta ihop inläggets olika kapitel… Det var någon slags premiär av föreställning Rickard+Magnus=Sant på Göta Källare. Dansbandskampens jurymedlem Magnus Carlsson. Carlsson sjöng. Engfors mimade. Det var en stor samling så kallade kändisar på plats och efter showen samlades de kring karaokescenen. Markoolio gjorde succé förmodligen enbart tack vare det publikfriande försöket. Jan Johansens Se på mig lät verkligen inget vidare. Direkt efter klev jag upp och levererade världsklass. Såklart. Förlåt Marko…

Jo. Jag har hört honom sjunga ytterligare ett par gånger. Det har knappast låtit bättre…

Men jag är inte det minsta orolig. När det är på riktigt misslyckas Markoolio fan aldrig. Men eftersom Melodifestivalen utvecklats till ett jävla skämt och knappast kan kallas på riktigt står tusenkonstnären helgarderad.

Avslutningsvis. Ursäkta rubriken. Ett år i Göteborg och redan miljöskadad. Eller se det som en hyllning till den gode Oldsberg vars På Spåret ikväll inleder ytterligare en säsong. 

andra bloggar om markoolio, kärlekssång från mig, melodifestivalen, melodifestivalen 2009, magnus carlsson, rickard engfors, scotts, larz kristerz, dansbandskampen, dansband, tv, etiopien, svält, mat, göteborg, ingvar oldsberg, på spåret, henrik strömberg

Nu råkade det tyvärr inträffa i helgen som var. En sådan, varannan helg. En sådan helg när min åtta år unga dotter var på besök.

Till synes oberörd gick hon runt och pysslade ihop varsitt hjärta som jag och Kärleken fick när vi befann oss på varsitt rum. På hjärtat i papper löd texten…

Var inte arga på varan! Du & Emelie pasar bra ihopp!

Och varje liten flinga av frost var som försvunnen.

Och när jag ändå blottar mitt privata, vilket jag kanske är skyldig bloggen som tack för mitt nu… Med hjälp av husguden Orup i ett ganska abstrakt inlägg, Middag för en,  vändes snart mitt liv upp och ner. Och sen upp. Fast kartmässigt ner…

Det är märkligt vilka otroliga vändningar livet har att erbjuda. Kontakten var etablerad. Plötsligt flyttade jag femtio mil. Och idag har vi varit förlovade i hundra dagar.

andra bloggar om bloggkärlek, kärlek, orup

Nu råkade det tyvärr inträffa i helgen som var. En sådan, varannan helg. En sådan helg när min åtta år unga dotter var på besök.

Till synes oberörd gick hon runt och pysslade ihop varsitt hjärta som jag och Kärleken fick när vi befann oss på varsitt rum. På hjärtat i papper löd texten…

Var inte arga på varan! Du & Emelie pasar bra ihopp!

Och varje liten flinga av frost var som försvunnen.

Och när jag ändå blottar mitt privata, vilket jag kanske är skyldig bloggen som tack för mitt nu… Med hjälp av husguden Orup i ett ganska abstrakt inlägg, Middag för en,  vändes snart mitt liv upp och ner. Och sen upp. Fast kartmässigt ner…

Det är märkligt vilka otroliga vändningar livet har att erbjuda. Kontakten var etablerad. Plötsligt flyttade jag femtio mil. Och idag har vi varit förlovade i hundra dagar.

andra bloggar om bloggkärlek, kärlek, orup

I´m Frank…

Det där svarta fåret som figurerar i Tele2´s ordlekar. We love cheap… Billig måste också Idol-juryn varit. Åtminstone att döma av kvaliteten. Och tydligen älskar de får…

Anna Bergendahl fullkomligt bräker fram Somewhere over the rainbow och ingen i juryn reagerar. Istället hyllas den skräckinjagade vibratodjungeln och jag vill fan bara kräkas.

Bagge-duon och Andreas Carlsson har tydligen gedigen musikalisk bakgrund som sannerligen kvalificerar dem som jury. Av det har vi fått ta del av föga. Den sistnämnda har vi fått se poserandes med Backstreet Boys och andra storheter och fått höra berättandes om fester hos bland andra Elton John. Det är ju toppen Andreas. Men skulle du kunna närvara någon stackars fredag och bidra med något av värde?

Horribelt.

Och vad fan är med Kevin Borg? Det går inte en sekund i rutan utan att han upprepar sin kärlek till flickvännen. Och vilken låt dedikerar han henne. En om oron för att inte hinna säga att han älskar henne… Hon vore död om hon inte uppmärksammat detta. Kärlek var temat och till fansen dedikerar han In the shadows… Den ende som har engelskan som modersmål är den som inte verkar förstå det…

Vad fan är det frågan om?

andra bloggar om idol, idol 2008, tv4, idol-juryn, anders bagge, laila bagge, andreas carlsson, tele2, anna bergendahl, kevin borg, engelska

Det var en förbannat fin present jag fick. Jag fick den av självaste västkusten själv. Leveransen var både snar och självklar. På väg till jobbet gjorde Göteborg precis vad den är bäst på. Regnade och blåste. Förlåt. Regnade som fan och blåste helvetesvindar.

Vindarna var som om den vore upploppet i ett travlopp kommenterat av den elegante Hans G Lindskog… De kommer från alla håll! Och jävlar vad de kom. Och ganska snart var jag ett paraply fattigare. Återstod gjorde endast något som liknade en gammal tv-antenn. Ok att det blåser hårt ibland. Men när det blåser hårt, måste det då blåsa kastartat åt alla håll? Det finns få till fällen man behöver ett paraply. När det regnar är väl det enda. Så varför blåser det då alltid hårt när det regnar? Den enda gången man vill ha ett paraply är det omöjligt att använda det… Heja Göteborg…

Bara ett år har gått och redan är kontakten med Stockholm av väsentligt avtagande art. Tillfälligt bröts det dock när jag ytterst begränsat figurerade i gårdagens Halv åtta hos mig. Då började plötsligt telefonen äntligen påminna om sin existens.

I programmet beskrev hedersdoktor Sverker Toreskog mig som en 51-årig poet strax efter att han påpekat att han inte visste vem jag är. 51…? Toppen. Verkligen.

Tack Göteborg. Tack Sverker.

andra bloggar om göteborg, blåst, regn, paraply, hans g lindskog, tv, tv4, halv åtta hos mig, sverker toreskog

Förra året avhandlades Idol flitigt och tanken var väl att hinna kommentera cirkusen i år innan den var över.

Dessvärre… Jag hann inte. När tittarna fick makten försvann Linda Pritchard och den där Rasmus vars efternamn jag inte minns. Nyligen karismatiske och kontroversielle Lars Eriksson och nu sist tävlingens överlägset bästa röst. Robin Ericsson. Nu återstår endast barn. Det var förmodligen inte tänkt att en platta med tävlingens topp fem skulle låta som sist släppta Smurfhits… Tävlingen är död.

Jag har påpekat det vid en massa tillfällen. Röstningsförfarandet måste ändras. Tittarna skall rösta på den ska åka ur tävlingen. Så och endast så bevaras kvaliteten. Den blygsamma mängd kvalitet som ändå finns.

Minns ni pajasen på audition iklädd palettens alla existerande neonkulörer som framförde sin version av Pokemon-signaturen på dussinet olika språk och sedan påpekade att det behövs lite mer bolibompa i Idol?

Juryn skrattade hånfullt åt honom då. Ändå har de tillfredsställt hans önskan. Med råge… Hela Idol-cirkusen har blivit en synnerligen vidrigt lismande dagislek.

Den nya juryn föll mig ganska väl i smaken från början. De var på intet sätt lika onödigt elaka som den gamla. Redan något program in på turnén hissades en flagga av skepsis. Anna Bergendahl gjorde en hyfsat gedigen audition. Juryn nöjde sig inte med att säga att det var jävligt bra och att hon möjligen skulle nå långt i tävlingen. Nej, inflationen på superlativ var snart total. Det räckte inte att säga att Bergendahl hade potential att bli något stort. Bergendahl påstods istället vara Sveriges nästa stora internationella stjärna. Och Laila Bagge önskade med gråten i halsen att svenska folket skulle förstå Bergendahls storhet… Detta bedömt på trettio sekunder och allt förtroende för juryn var lika betydelsefullt som en radio på kansliet hos dövas riksförbund.

Sen började veckofinalerna och väldigt snart hade stora ord som stjärna, fantastisk och världsklass ingen som helst innebörd. Varenda deltagare överöstes av dem alla. Av varje jurymedlem. Vid varje tillfälle. Värst av alla var ändå Desmond Child som gick ut stenhårt och belönade ett alldeles förfärligt framträdande av Johan Palm med… You are a superstar! När den absolut sämsta sångaren får den etiketten ter sig hela spektaklet patetiskt.

Alla är så förbannat bra hela tiden. Även när de är som bäst mediokra. Även när de är hyfsat usla. Som Johan Palm som inte alls kan sjunga. Dessutom är konsekvensen obefintligt. Johan blir ifrågasatt när han sjunger, nåväl… skriker, något som kan anses vara för vuxet men jämnåriga Anna Bergendahl kan tolka Körberg och Sinead O´Connor utan att trovärdigheten överhuvudtaget ifrågasätts. Varför?

Laila verkar lägga sitt största fokus på det tidigare paret Bagges ständigt pågående schismer. Herr Bagge kan inte leverera en replik utan att den följs av ett löjligt fnysande från tidigare fru Bagge med referenser till deras privata liv.

Allt är barnprogramslikt. Ingen är bättre än någon annan. Och framförallt är ingen sämre än någon annan. Och när någon äntligen framförde någon slags ärlig åsikt utan lismande skimmer, om än oväsentligt i sammanhanget, så riskerade hon att få sparken.

Utvecklingen av Idol är löjeväckande. Vad är nästa steg? Möjligen ett ännu lite snällare format? Nästa år får alla som söker till Idol vara med. Att neka någon vore ju att påstå att någon inte duger. Vilket vore ärligt. Och ärlighet är ett minne blott i Idol.

andra bloggar om idol, bolibompa, smurfhits, pokemon, linda pritchard, lars eriksson, robin ericsson, idol-juryn, laila bagge, anders bagge, andreas carlsson, anna bergendahl, johan palm, desmond child, katrin zytomierska